Koldioxidinlagring förklarad: så lagras CO₂

Inlagring är infångning och långsiktig lagring av CO₂. Den finns i två huvudtyper. Biologisk inlagring använder levande system – skogar, gräsmarker, våtmarker och jordar – för att dra ut kol ur luften genom fotosyntes. Geologisk och teknisk inlagring fångar in CO₂ och låser fast den i berg, djupa formationer eller stabila material.

Naturliga sänkor gör redan ett enormt arbete: världens skogar och hav absorberar ungefär hälften av de mänskliga utsläppen varje år. Frågan för klimatfinansiering är hur man skyddar och utökar den kapaciteten – och hur man lägger till varaktig, konstruerad lagring ovanpå.

Allt lagrat kol stannar inte lagrat. En nyplanterad skog kan hålla kol i årtionden, men en brand, torka eller motorsåg kan släppa ut det igen. Därför talar man inom området om permanens – hur länge kolet på ett tillförlitligt sätt hålls borta från atmosfären.

Varaktiga metoder finns i andra änden av skalan. Biokol stabiliserar kol i en form som motstår nedbrytning i århundraden; mineralisering och geologisk lagring kan hålla det i praktiken för alltid. Vi viktar vår finansiering mot alternativ som vi faktiskt kan verifiera och lita på.

Det hjälper att skilja på två saker. Inlagring är en fysisk process – kol går in, kol stannar. ”Klimatkompensation” är ett bokföringspåstående ovanpå: att ett lagrat ton upphäver ett ton du släppt ut. Vetenskapen om lagring kan vara solid även när bokföringspåståendet är skakigt, vilket är just därför vi fokuserar på att finansiera verifierad borttagning i stället för att sälja en prydlig utjämning.